TorstARN

När jag letade efter gamla texter kom jag över ett utkast till ytterligare Torstenlegender (TorstARN?). Det är mest ett antal stolpar att bygga vidare på. Alltid roar det någon. /Björn Hellqvist 2026-09-12

En annan legend om Torsten

Ni har alla hört legenden om Torsten, men är den sann? Eller mer exakt: har den säljpotential? Med öga på en nyligen avslutad medeltidstrilogi, har jag genom att göra våld på historiska fakta lyckats knåpa ihop en egen trilogi. Så här följer, utan några som helst ursäkter till Jan Guillou, första delen som betitlats:

Omvägen till Jerusalem

Det var en mörk och stormig natt uti Västra Götaland. På Ymseborg i mörkaste Tiveden lyste ljusen i herrskapets kammare. Så hördes ett gällt skrik från en nyfödd – och sedan ännu ett skrik från en kvinna.

”Min häst heter Chamsïn, för han är som en ökenvind”, sade Arn.

”Änvadådå”, svarade Torsten, ”min häst heter Schampo, för han löddrar något så förbannat vid galopp!”

Arn drog sitt svärd, och sade spefullt: ”Mitt svärd är av bästa smide, med fjädrande järnkärna och eggar av vassaste stål. Det är annat än det där du kallar svärd.”

”Vad är det för fel på mitt blyrör?” undrade Torsten. ”Det gör jobbet och är mycket billigare!”

”Och så är jag ödmjuk också”, sade Arn, som började tappa tålamodet med den inbilske tivedsungen.

”Nähädu, för jag är mycket ödmjukare än dig!”, sa Torsten och gick därifrån, trött på den snorkige Arn.

Godtemplaren

”Är du den där Saladadindin?”, undrade Torsten. ”Du är i varje fall väldigt lik honom.”

Saracenen log och sade: ”Nja, jag är hans dubbelgångare. Stan-din var namnet.”

Diket vid vägens kant

Torsten hörde att det var en himla aktivitet nere vid Forsvik. Arn gjorde visst stora pengar på sin verksamhet. Torsten tänkte att pengar kunde ju vara bra att ha, och han drog sig till minnes något han sett nere i Outremer. Han tog sin vagn och åkte in till Skara, där han köpte kopparkärl, jäst, socker och kol.